Into the wild

Det har alltid känts fel att hålla fast vid pengarna, vid det oundvikliga hyckleriet som kommer alldeles för naturligt.

Men är det såhär vi måste ha det, för att vara lyckliga? Bygger lycka på mänskliga relationer och kärlek till andra människor, och det här är vårt system för att uppehålla kontakten mellan människorna i världen?

Eller kan en människa finna lycka på andra håll, i naturen eller kanske hos Gud? Eller det är inte bara en sak, utan en kombination, som är olika för alla, som gör lycka? Bara man är sann emot sig själv. Men var tog sanningen vägen, i vårt samhälle som bygger på pengar?

Stating the obvious

"I am laughing, don't you hear"

Idag har jag ställt tillbaka klockan. Imorgon är det England.

Igår pratade jag i telefon superlänge, det var superbra, jag blev glad. Jag har så svårt att prata i telefon annars, så fort det blir ett avbrott i konversationen så känns det som att jag måste avsluta den. Det finns liksom ingenting att göra om det blir tyst, på telefon. Om konversationen är på riktigt så blir det inte alls lika obekvämt, ofta. Men om jag pratar med någon på telefon, som är lätt att prata med så kan jag prata längre... Oj, det där var ju ganska uppenbart. Stating the obvious är min nya grej tror jag:

"Påpeka Det Uppenbara!("TM" med små bostäver sådärnivet)" 
-Ett snabbt och lätt sätt att dumförklara alla i din omgivning och inte minst dig själv!


England imogon också tills torsdag, peppigt! Jag borde nog packa kanske.

Dagens bästa är: Lovisas nyinförskaffade myspace! Nu låter det ju som att jag är stalkerkillen, men det är faktiskt så att det är sjukt bra att jag och alla andra nu kan lyssna när vi vill! Snygg är hon också!

www.myspace.com/theskyfallingdown

"My feet just love to dance"

"My feet just love to dance"

Tack Lovisa för din musik. Idag är det spelning och festligheter. Det blir kul! Nu ska jag kanske inte skriva projektrapport och äta istället.


Wschoom!

Nu har jag premiererat. Imorgon är sista spelningen.

Jag är så stört nöjd, och alldeles rörd av alla ord. Supertack alla som har kommit, och tack Joel (igen), och tack Patrik som fixar med ljuset.

Kom imorrn om ni inte har sett det, det blir tokmys! Swiss army knife kl. 9.00 i sal 627, görfin affisch har jag också. Supertack till Markus för den föressten!

Idag

Idag har varit en underbar dag! Eller snarare: Resultatet av idag är undebart.

När jag vaknade så tänkte jag mest "Jaha, det här kommer att bli en snorpissig dag. Kul." Denna väldigt negativt laddade tanke var följden av en sjuk och obehaglig dröm om att världen skulle gå under i det som i drömmen var "imorgon", och en helt igentäppt näsa och hals.

Byter tempus; Det blev det lite bättre när jag kom till Joel och vi fixade och grejade med ljudkort och sju andra maskiner, och insåg att det här projektarbetet kanske blir rätt bra ändå. Sedan var det uppochner med teknik och humör och människor och illegala plug-ins, tills precis vid halv nio. Då var allt bra, och värmen spred sig genom hjärtat. Och här jag.

Nu ska jag mixa, men framförallt trycka på knappar. Peppigt!

Den prestigefyllda titeln "Veckans mest bra person" går till Joel, utan tvekan. Utan honom hade jag inte haft något projektarbete. Tack!

Projektveckan ska bli tokkul också!

Nej, nu blev det lite för många paranteser här på slutet. Oj.


Nördost

Idag är jag hemma, hela dagen. Jag verkar vara den enda. Jag tittar igenom bloggar, känner mig personligt förolämpad när det inte är mer än en som har uppdaterat, och inser med fasa vilken nörd jag har blivit.

  • Den numera nästan dagliga "Bloggrundan" har sträckt sig till ungefär åtta bloggar nu, som jag ständigt besöker och tittar efter uppdateringar. Blogg is the new black.
  • Tvåan på nördlistan är nog facebook. Facebook är mysigt, fast lite paranoid blir man. Och vad gäller det communityt så är min kära mor två, trehundra gånger nördigare skulle jag tro, så där behöver jag inte skämmas lika mycket.
  • Sedan kommer myspace, där jag har en sida som ni förövrigt gärna får gå in och lyssna på! Den heter www.myspace.com/wankbarclaysbank , vilket inte har någotsomhelst att göra med namnet på projektet, "Swiss Army Knife" och som i sin tur inte har något som helst att göra med varken låtarna eller mig. Logiken är påtaglig. Myspace är fint, speciellt om du har musik som du vill att folk ska lyssna på.
  • Sist på listan hamnar "bilddagboken", som jag är oändligt trött på. Men ändå går jag in, och ändå har jag kvar mitt konto. Men det är bra att kontakta folk igenom, eftersom i princip alla jag känner har det, och ibland kanske någon lägger upp något roligt.

Övrigheter är: Jag har skaffat en "görfin preamp", som joel skulle ha sagt. Jag hade sagt ljudkort. Den är fin, om än lite otillräcklig. Men det ska lösa sig tror jag. Den ska jag installera nu!

/Alkost

 

Oj.

Jag undrar hur det här blir. Mitt projektarbete är i stort sett klart, men jag har absolut inget vis jag prova hur redovisningen kommer låta. På söndag blir det heldag med joel iallfall, fixa och ändra och planera. Det blir fett. Frågan är hur redovisningen blir, hjälp.

Yessyess, låtarna är bra iallfall, så mycket vet jag.

Rep med Hair och rep med Sunday's imorgon. Pepp!


22:33

Vissa saker har jag kontroll över, andra inte. Vissa saker måste jag göra själv, andra saker händer ändå. Men vad bestämmer vilket som tillhör vilken grupp?

Är det jag som bestämmer över om jag vill vara lycklig eller olycklig, är det en följd av vad som händer mig? Eller är det bestämt för mig redan, från hur jag växte upp och vilket tankesätt det gav mig?

Oj, det här kanske ingen förstår alls.



23:59

Jag är helt tom. Vad ska jag göra nu då?

  • Första säsongen av Heroes är slut. Jag kan förstås börja titta på andra säsongen, men då måste jag ladda ner den först.

  • Min hals är helt slut, så jag inte sjunga och pratar dåligt. Detta har förmodligen att göra med den inrökta lägenheten jag befann mig i större delen av fredag kväll/natt. Min hals är tokkänslig för allt alltid. Illa. Hm, jag kan lära mig spela gitarr kanske. Titta på Six Feet Under, fast det blir konstigt ensam.

Jag kommer alltid på intressanta saker att skriva om när jag inte har en dator i närheten och sedan glömmer jag dem väldigt snabbt igen. Jag kanske borde skriva upp dem. Organisera mig.

På riktigt så borde jag organisera mig mer, jag får panik när jag inte har koll på vad det är jag håller på med. Men då skulle jag bara känna mig mer som en robot. Fast jag kanske måste känna mig som en robot? Alternativet är panik alltså. Panik eller robot. Svårt val.

Hej jag är en fisk.

Lovisa kan vara så. Magdalna har tapat armen. OJdå. dU KAN VARA är cepeknepp. låääääääääääääääääääääääääääääääääääääää. EINE FLANG-----

// Alex, Mag, Loli


Runt och runt

Heroes, Six Feet Under, Death Note, Projektarbete. Så ser min hjärna ut nu. Som ett rullande band som står på repeat. (Fast det gör dem väl alltid iochförsig, det är det som är poången va?) Hursomhelt, det är möjligt att jag har blivit en maskin.

Hm.

I övrigt: Jag har sett Wall-E och Patrik 1,5, jag älskade dem.

Natt

Så många normer, regler, alla att följa dem.
Så många färger, men bara två att välja mellan.

Här är det mest grått.
Jag känner mig lite som skalet på en dator,
tunt, grått och i stort sett funktionslöst.




Att döma av det här borde jag nog sova. Ingen idé att vara vaken ifall jag är i stort sett funktionslös menar jag. Godnatt.

Konst på Grönland

Mycket har hänt. Men eftersom jag inte direkt har en dag-för-dag -dokumentationsblogg så orkar jag inte skriva om allt.

Vad ska jag skriva om då?

Jag sitter och lyssnar på Alter Me igen, inser mer och mer hur stört bra de är, och känner mig lite estetiskt berörd. Dels triggat av Alter Me, men också av premiärvisningen av Six Feet Under, som gick av stapeln här i huset idag. I lite enklare ordalag så betyder det att jag och min kära mor tittade nyss på första avsnittet av serien som heter Six Feet Under, från en box med fösta säsongen som den ovannämnda modern fick av mig i födelsedagspresent.

Karaktärerna, handlingen, skådespelarna är helt klockrena. Tokigt bra. Jag kommer ihåg hur jag satt och tittade på den här serien för tre år sedan och lärde mig vad bra tv- nej, konst var. Och jag inser nu att det här är den bästa serien jag sett.

Oj, jag låter som en snobb, en konst-pretto. Men det kanske är vad jag är. Möjligt.

RSS 2.0