secondofdecember

Med den plötsliga uppenbarelsen att det inte var någon som förstod skämtet så fortskrider jag med ännu ett förvirrat och ostrukturerat blogginlägg. Men först vill jag bara att alla ska veta hur hyseriskt roligt skämtet var om man förstod det. Så. Nu vet ni.

Igår erövrade jag och mina trogna vapenbröder i Where's My Chipmunk? alla Chemical Vocations före detta fans. Vi spelade i/på fängelset tillsammans med det ovannämnda bandet. Spelningen var fin, vi var otighta emellanåt, men det gick så hysteriskt snabbt att det var ingen som märkte det. (ehm...) Efteråt var vi nästan superkändisar, och några kom tillochmed och frågade vad det var vi hette nu igen, så att de kunde gå in på våran myspace och lyssna på våran 15 sekunder långa sample om och om och om igen.

Det bästa under kvällen var dock gänget med 15-åriga emotjejer, som när vi skulle ut efter spelningen till mig ropar: "Vilken sjukt snygg kompis du har, vad heter han i efternamn?!" Patrik, som går lite bakom mig och kommer ut ett par sekunder senare, inser ganska snabbt att det är honom de syftar på, och svarar hastigt "Eh, Patrik Ekdahl heter jag". Jag är superkäck och lägger till: "Superstor snopp har han också!" och inser ganska snart vilken fetdiss det var jag fick egentligen.

Vadå snygg kompis? Jag då? Ohängda 15-åringar. Helt förkrossad var jag alltså. Otröstlig. Men det löste sig, vi gick hem till M and A och spelade Guitar Hero, och när Mikael och Andrea kom hem så fick vi kuddar och täcken och sånt.

Idag är det första advent, fina fisken! Jag har en ny mikrofonilur och på tisdag fyller jag år!