secondofdecember

Idag regnar det igen. Regn gör mig seriös, socialt inkompentent och mysigt melankolisk.

Jag har lätt för att skriva musik när det regnar. Det har jag gjort den senaste halvtimmen också, innan jag steg på hos internetdemonen och insåg att alla andra har uppdaterat sina bloggar, och här är jag nu.

Igår var jag med om en sjuk upplevelse. Upplevelsen cirkulerade kring ett kortspel, Munchkin, som jag hade spelat ett par gånger innan. Spelet är ett slags rollspel med kort, man öppnar dörrar och beskämpar fiender och varandra på olika sätt. Har ni läst min käre vän Markus blogg så vet ni precis hur detta spel fungerar.

Poängen är att det var het vansinnigt roligt, den där omgången vi spelade. Helt sjukt var det, jag har har aldrig fått en sån känsla av ett spel innan. Allt var perfekt, det var som att korten hade bestämt sig för att göra den här omgången till den bästa. De dök upp hos rätt person, vid rätt tidpunkt, hela tiden.

Omgången slutade med att Markus tar hem det hela, oväntat och välförtjänt. De tre deltagarna var jag, den ovannämna Markus och Kristoffer.

Häh. Det regnar i varierande mängder och jag väntar på mat. Fast då låter det som att jag är superlat, varför hjälper jag inte till? Sanningen är att jag är så långsam när jag lagar mat, så jag klarar bara av det om jag är ensam, och om jag var med när maten började lagas.

Fast där borde det ha stått "eller" istället för "och", maten startar ofta inte av sig själv så att man kan hoppa in efter en stund. Oj, det där var nog förvirrande, om du inte redan har läst om ovanstående tre rader fyra gånger för att förstå vad jag menade. Heh.

Efter den uppkommande (kan man ens säga det där?) middagen så ska jag hem till markus och spela munchkin, det blir grymt. Nu börjar det här blogginlägget blir väldigt drygt och tråkigt, så jag tror inte jag ska berätta att vi började skolan idag och att vi ska börja med våra projektarbeten denna veckan.

Fredag! Idag vet jag faktiskt vilken dag det är, det gjorde jag inte igår. Sånt händer bara på sommarlov, att inte veta vilken dag det är alltså. Skum känsla.

Hursomhelst, så har jag idag varit i Helvetet, eller som man säger här: Torp. Ett annat namn är "Ångesten", det brukar stämma ganska bra med så jag känner större delen av den tid jag spenderar där. Jag vet inte vad det är; människorna, miljön eller kombinationen av båda. Eller bara närvaron av massiv, okontrollerad köphysteri. Obehagligt ställe.

Men mitt besök var inte meningslöst, då jag aldrig skulle åka dit på eget initiativ om jag inte hade iallafall ett klart mål i sikte. Jag kapade en hoodie, ett par svartgula strumpor och ett par jeans för 500 spänn. Sweet!

Jag tog tillochmed en bild, vad seriös jag har blivit! Fast hoodien är inte med.
Jäklar vad bloggen sabbar bildkvalitén! Jahaja.

Anledningen till det här, eller en av dem är att jag tänkte köpa en skiva, eller två kanske. Jag blev inspirerad av Emma, som hade köpt två skivor och påminde mig om vilken trevlig känsla det är att ha en skiva, med fodral och allt, och upptäcka hur bra den är och sedan komma på att man har köpt den helt själv! Låter lite töntigt kanske, med den är en trevlig känsla. Lite annorlunda från att ha låtarna bara på itunesbiblioteket.

Så jag vill hitta ett par band som verkar bra, och köpa en skiva eller tre, bara sådär. De får gärna vara billiga också, eh. En hoodie ska jag köpa också, det är ju kallt nu, craps. Whoah!

Lyssna på:

www.myspace.com/wearebrighten - Brighten.

www.myspace.com/thealmost - The Almost. Hård/mjuk poppunk/litecountryibland, med trummisen/sångaren från underoath.

www.myspace.com/inflames - In Flames. Skrikig och melodiös metal. Typ.

Nej, nu har jag fastnat. Rastlösheten blir uppenbar, och jag är nog den enda jag känner som längtar lite till skolan. Men det är för att utan den har jag inget liv, jag stannar bara på orust och spenderar min tid med att göra meningslösa saker. Jag vet inte varför riktigt. Social inkompentens kanske? Ibland känns det som att det kan vara så.

Way out west var iallfall neat, med trevligt sällskap och allmän folkfest.

Jag reser med en tom känsla.
På en motorväg av likgiltighet tar jag musiken till mitt försvar.

Ett avsked som blev hängande i luften, nu har jag fastnat mellan tre språk.
Mitt första har jag förlorat, mitt andra har ingen användning här och mitt tredje är något främmande som jag inte behärskar.
    Utanför bussfönstret ser jag flyers om cirkus. Ett rytande lejon pryder framsidan.
Ärligt talat hatar jag det här landet. 

Regntyngda moln hänger lågt över fem nyanser av grönt. Sedan,
Ett kolschakt, en massiv fabrik, en nybyggd stad.
Allt kommer att försvinna, snart.

Ensam flygplats.
En textremsa med nyheter om andra länder får mig att tänka, som så många andra gånger.

Jag vet inte vad jag ska tänka på. Egentligen spelar det inte så stor roll, allt känns antingen outgrundligt och ångestframkallande eller helt meningslöst. Jag vet inte vad detta handlar om riktigt, och har efter extremt grundlig genomtanke kommit fram till att jag  faktiskt inte har någon aning, och kanske aldrig får veta.

Är det mig det är fel på, att jag har fastnat emellan på något sätt? Samhället normer och ideal som jag lever i känns fullständigt meningslösa för det mesta, och alla tankar om någots mening eller existens känns helt omöjligt och gör mig illamående ibland. Jag hamnar någonstans i mitten. Missanpassad vart jag än hamnar, liksom. Fast det går ju inte att hamna någon annanstans än i samhället, såvida man inte flyttar till en grotta och spenderar resten av sina dagar med att ligga naken och slicka på en grottvägg. Det är svårt att förklara, jag kan ju fundera på varför jag skulle publicera ett blogginlägg som är helt oförståeligt, men jag kände att jag var tvungen att skriva det någonstans, vad det nu är jag har skrivit.

Jag är inte olycklig, om det verkar så. Eller det tror jag inte att jag är. Jag är fast emellan, i ett hav som alltid innehåller samma fiskar men som är oändligt djupt.

It seems i'm stuck in the middle here, i'm both younger and older than everyone.

Ja, nu har jag varit hemma ett tag, och då menar jag alltså hemma som på orust i över en vecka i sträck. Det har varit framförallt ostressigt och barnfritt... Nästan. Alla mina syskon är här/kommer hit snart med respektive eller barn, och det kommer sluta på en siffra en bit över tio som ska bo här. Men det är mycket trevligt, eftersom jag nästan aldrig träffar dem annars med anledning av avstånd till utlandet och sådant.

Vad har jag egentligen haft för mig här på orust i en hel vecka, kanske ni undrar då? Jo, det kan jag ge er svar på, så obehagligt detaljerat så att ingen någonsin kommer vilja läsa den här bloggen igen. Men det vill jag såklart inte, eftersom jag håller mina tre läsare oerhört varmt om hjärtat. Jaha, men ska du berätta någon gång? Ja, visstja.

Jag har gjort en facebook-revival, efter ändlöst tjat från min nördiga mamma, och fastnade ganska fort igen. Jag upptäckte att det faktiskt är så att alla har facebook, och jag förstod varför. Tack mamma!

Sedan betsämde jag mig för att bättra på nördighetsstämpeln, som jag i allmänhet har ganska svårt att komma undan, och beställa ett Playstation 3, som jag i hemlighet har suktat ända sedan 2006, men har aldrig haft pengarna eller modet innan. Nu är den iallfall beställd, tillsammans med GTA IV och jag är !

På fredag blir det way out west, pepp!